Jag bor ju långt ute på landet, så här har nyårsaftonen varit lugn. Det smällde en del på avstånd, men det var inget som mina hundar brydde sig om. Det är så himla skönt att ha hundar som inte bryr sig om varken åska eller skott. Men ändå är det bra att vara lite försiktig, jag vet flera hundar som varit skottfasta från början, men sen kommit för nära en smäll och därefter reagerar varje nyårsafton.
Även om det var lugnt och tyst här i natt så blev det mer liv i skogen i morse på vår morgonpromenad. Rallylystna ungdomar har gjort en motorbana på isen och i morse var det fullt ös där med bilar som hade motorer som var inställda på att låta så mycekt som möjligt. Konstigt tyckte flocken och ställde sig med spetsade öron och glodde på de fräsande bilarna en lång stund. De visste inte riktigt hur de skulle reagera.
Promenaden fick kortas av en bra bit, då det inte var läge för att gå på isen och inte heller på vägen som jag är tvungen att komma ut på om jag ska gå min vanliga promenad, för där körde snabba bilar (inte som ett rally, men för att komma fram till rallybanan, i alldeles för hög fart för att jag skulle vilja möta dem med min stora flock i koppel på vägen)
Som tur är har ju hundarna en stor trädgård som de istället fick springa och busa i.
Så nu ligger de och snusar nöjda i sina bäddar.
Nu hoppas vi på ett bättre och Gott Nytt År!
Nu dansar stjärnorna på andra sidan regnbågsbron, då en alldeles speciellt lysande stjärna har vandrat över – min älskade Ruffa ❤ – Amorras Amorosa – Hon som var den mest kärleksfulla, trygga, ansvarstagande och roliga hund som fanns. Hon som såg till att inte ens en liten mus kom in här hemma utan att hon talade om det och berättade för mig var den fanns. Hon som älskade kafferep, få göra konster och som alltid ville ha ett ord med i laget. Hon som alltid fanns vid min sida. När jag satt och skrev låg hon vid mina fötter, ute i skogen hade hon alltid koll på mig ❤
Lika fantastisk hon var som min följeslagare, var hon som avelstik. Hon var mamma åt 21 härliga valpar från tre olika valpkullar. Och mormor åt betydligt fler än Hedda, Kajsa och Lilla O här hemma, för att inte tala om alla hon är mormorsmor till förutom min Qompis.
Så många människor hon har glatt under sitt liv.
Älskade Ruffa ❤ du lämnar ett så stort tomrum efter dig. Må du vila i frid nu efter allt du uträttat här nere på jorden ❤
Det var länge sedan jag skrev här på bloggen, det beror på att mitt internet varit så dåligt att det tagit timmar för mig att ladda upp en enda bild. Men nu hoppas jag att det blivit lite bättre – som en julklapp från Telia 😀
Alla valpar har flyttar och mår så bra hos sina nya familjer. Här hemma har det blivit lugnt och stilla. Så nu har mina fem stora, Ruffa, Hedda, Kajsa, Lilla O och Qompis fått lite mer tid med mig och vi har också börjat träna igen. Det uppskattas verkligen av hela flocken.
Qompis som ju är ny i flocken är så himla gullig när han försöker förstå mig med mina nya kommandon och han gör allt för att förstå. Läger sig plask, sätter sig med spetsade öron, står som en staty och så följer han så fint bredvid mig. Han är en riktig stjärna – dessutom är han så underbart söt när han vill vara till lags ❤
Ruffa får ta det lite lugnare. Hon är ju snart 12 år och det börjar märkas ❤ Men än hänger hon med på våra promenader och är det en mus i köket (vilket det skönt nog är ganska sällan nu för tiden då hon nog skrämt iväg varenda mussläkting 😀 ) så reagerar hon kvickare än kvickt och blir som en unghund igen ❤ och visar mig på var musen finns. Så här blir ingen mus långlivad, och det är väl det dom förstår.
Kajsa är, precis som sin son Qompis, en stjärna att jobba med, men ute i skogen far hon fram som ett jehu. Nu när isen lagt sig får hon verkligen utlopp för sin passion för att galoppera. Gudskelov springer hon hela tiden fram och tillbaka så hon håller sig torts allt i närheten ❤
Lilla O har äntligen fått träna lite utställning, och vi har varit så glada över att det snart skulle vara en utställning i Göteborg, som vi skulle få testa på om träningen gett resultat. Men nu får vi ännu mer tid att träna då Göteborgsutställningen blev inställd på grund av de nya pandemirestriktionerna. Lite ledsamt, men ett väldigt bra beslut nu när smittan börjat öka igen. Så man önskar att alla tog sitt förnuft till fånga och skyndade till vaccinationscentren för att ta sina sprutor. Själv hade jag turen att få min tredje spruta redan för någon månad sen.
Sist men inte minst har jag börjat hårdträna rallylydnad med Hedda. Nu måste vi ju ta igen de här åren och försöka få henne klar för tävlingsbanorna igen – när de nu öppnar. Och hon blir ju så väldigt taggad och lycklig att få jobba lite igen. Så jag älskar att arbeta med den hunden. Hon sprider sån enorm glädje ❤
Och det gör ju alla mina hundar 😀 Hur skulle jag klara mig utan dem?
Hoppas ni alla som läser det här och har en eller flera hundar är lika lyckliga över dem, som jag är över mina och att ni får en underbar julhelg!
Nu kan Clemmie och Sara leka dagarna i ända ❤
En som också får fortsätta att leka är Siri, som var på tur att åka efter att Clemmie och Sara flyttat. Hon har visserligen ingen mamma med sig hem till mattarna Carina och Maria och husse Christer, men väl Sally (som är en av Nilssons och Myras valpar i F-kullen) och nya brorsan Sigge.
Det här är Amorras Skäggiga Prussiluskan som gärna ville bli fotat i sin nya fina frisyr 😀
Även Amorras Skäggiga Svenonius ville gärna vara med på bild, men lite trött var han, så han orkade inte sitta upp ordentligt:
Och så plötsligt mitt i leken, sätter de sig och funderar lite – man undrar ju på vad 🙂 Och s är leken igång igen (Här är det Prussiluskan som filosoferar ❤ )
Anteckningar från vardagen 