Ruffa smakade på en padda

Ruffa med de små D- valparna. Oj så hon njöt ❤  Grattis allihopa ❤

Igår fyllde ju D-kullen 6 år och jag skulle ju ha grattat dom här om inte Ruffa – mamma till dom allihopa ställde till det lite för sig själv. När vi var ute på vår vanliga morgonpromenad prasslade det till i löven precis där Ruffa var. Ruffa är en liten hund som alltid reagerar med ryggmärgen. Utan att först tänka över vad hon ska göra. Det gjorde hon i går också. Snabbt försökte hon fånga det rörliga i lövhögen. Men stackars Ruffa. Det visade sig vara en padda, som genast tömde sina giftkörtlar den har bakom öronen. Bläääääää! sa Ruffa och skakade på huvudet och försökte spotta ut den. Men usch så äckligt giftet smakade! Hon dräglade och skakade på huvudet och försökte på alla sätt bli av med det äckliga. Och när vi kom hem satte hon i gång att kräkas. Inte en gång, utan fem, sex gånger. Stackars lilla stumpan. Men eftersom jag visste vad det var hon hade tuggat på behövde jag ju ändå inte bli så där jätteorolig. Utan bara tycka väldigt synd om henne.
Till sist kröp hon in i en öppen canvasbur som stod bredvid mitt skrivbord och la sig där och sov. Och sov. Men så, framåt sen eftermiddag vaknade hon – och var pigg som en mört. Ville ut i trädgården och springa, precis som vanligt. Så det hela gick snabbt över, så skönt ❤

Lilla My är orolig för Ruffa 

Annonser

Rapport från Yatzy, snart 6 år

Tänk, snart är det hela 6 år sedan Ruffa fick sin första kull valpar. Det var D-kullen, där bland annat Janne föddes. Men det var fler i den kullen. Hela 7 stycken valpar blev det: Janne, Yatzy, Bosse, Tage, Molly, Rufus (Ruffe) och Alba ❤

Jag har fått en fin rapport från en av dem, Yatzy, tack snälla matte Ywonne för den!!! Bilden här ovan är också på söta Yatzy. (Det är bra Yatzy, se till att matte och husse ger dig lite rostbiff på torsdag ❤ )

Hejsan Bisse!

Hoppas att du och din flock har det finemang! Här har vi njutit av de vackra höstdagarna för fullt. Vi har varit på långa skogsutflykter i Kolmården, både fredag, lördag och söndag.

Både Yatzy och hans systerson Maxon älskar att springa lösa i det fria – de är ena riktiga vildhundar. Yatzy är så pass förtjust att han släpar tassarna efter sig när han ser att vi närmar oss bilen. 

I går när vi var uppe och gått en lång tur på Fjällmossen så gick Yatzy och satte sig under en bänk när vi skulle  packa in oss i bilen.

På torsdag är det 6 år sedan han föddes, som lilla herr Virvel, sist och minst i J-kullen, med dess sju små dvärgar. Han skickar en hälsning till sina bröder och systrar och hoppas att de blir firade som sig bör när man når en så aktningsvärd ålder – själv hoppas han på rostbiff.

 

Glada hälsningar från Sahlbergska flocken i Norrköping

Nicke BIR-valp och BIG-4 valp

I helgen var det dags för Nicke (Heddas och Qastons valp) att åka på sin första utställning med matte Anna. Och tänk så bra det gick! I hård konkurrens med valpar som var flera månader äldre vann han och Blev Bäst i Rasen valp och gick vidare till gruppen där han fick tävla mot valpar i många andra raser och där kom han 4a (Bäst I Gruppen 4 valp)
Massor av grattis duktiga matte Anna, så bra jobbat.  Och tack till domaren Jens Myrman som tyckte om honom!

Medan Anna har varit på utställning med Nicke så har jag och flocken (förutom Ruffa som njöt av att få vara tillsammans med sin dotter Svea och hennes matte Barbro och husse Börje. ) varit på möte i dvärgschnauzerringen.
Det var ett spännande möte då det dokument (som kallas RAS) och som handlar om vad uppfödare ska tänka på när man avlar på dvärgschnauzrar, skulle diskuteras. Nu är det det är dags att uppdatera det.

Hedda och Kajsa tyckte också det var spännande att lyssna på mötet ❤ 
Dvärgschnauzern är ju en frisk ras och många blir 14-15 år gamla. Men precis som i andra raser finns det en del ärftliga rasbundna sjukdomar och dom gäller det att se upp med så att de inte sprider sig i rasen. Därför skulle nu en ny avelsstrategi utarbetas. Så klart att den inte blir klar på ett enda möte, utan nu ska flera möten hållas runt om i landet. Men det var mycket intressant att få vara med på det här mötet och höra en massa goda argument för hur man ska tänka i sin avel.

På tidig morgonpromenad före mötet i Stockholm. Oj så mycket spännande det fanns att lukta på 😀 

Så klart man inte bara diskuterade sjukdomar. Vad som ju ligger mig varmt om hjärtat var mentaliteten och den diskuterades också. SKK har gjort en utvärdering på de hundar som gjort mentaltesten BPH och det finns även en graf på medelvärdet på de dvärgschnauzrar som gjort MH. Av dem kan vi utläsa att dvärgschnauzern är en trygg och stabil ras. Roligt att höra!! Men som alltid när man nagelfar något så vill man ju försöka tänka på om det finns något i mentaliteten som borde förbättras. Och då ser man att det skulle vara bra att få dem lite mer nyfikna. Nyfikenhet är en viktig egenskap hos hundar då den kan få dem att gå fram och undersöka något som de vid första anblicken blir rädda för. Då får de också nya erfarenheter – att det kanske inte var så farligt. På det sättet så kan de lägga erfarenhet på erfarenhet och livet blir trevligare att leva.

När jag kom hem tänkte jag att jag skulle kolla medelvärdet på Ruffas valpar, hur dom är mentalt (hon är den av mina hundar som fött flest valpar och hela 10 stycken av dem har genomfört MH, vilket kan ge en ganska bra bild av hur jag ligger till i min avel)

Så här ser medelvärdet ut på Ruffas valpar vad gäller deras mentalitet. De är lite mer nyfikna och orädda än medel-dvärgschnauzern. De har även lite mer leklust (Jaktintresse är även den en del av leklusten, eftersom de ska jaga en trasa där ingen viltdoft eller något sådant är inblandat). De är ungefär lika sociala som dvärgschnauzrar i allmänhet men har lite mindre aggressivitet (aggressivitet betyder inte att hundarna är arga, när man mentalbeskriver dem. Utan hur starkt de reagerar på olika retningar). Och enligt MH beskrivningen är de lite lugnare än medel-dvärgschnauzern.
Känns väldigt roligt att veta – för det är ju precis så som man vill ha dem 😀 

Roliga träningar

Från vänster Nilsson, Hedda, Kajsa, Ruffa och Lilla My 
Vilken vacker höst vi har! Höstfärgerna exploderar och nu har också brittsommaren tittat in. Så sköna promenader vi har i skogen. Och även lite kortare då vi bara släntrar (jag) springer ikapp (flocken) ner till vår lilla sjö. där finns massor av goda dofter av sorkar, bävrar och annat som går att koppla på nosen till och få lite mening i tillvaron.

Vet inte om jag skrivit om det tidigare, men jag har fått mig en liten träningslokal i ladan, där jag kommer att kunna träna inomhus hela vintern, utan att resten av flocken blir tokiga av avund för att inte de också får träna precis just då 😀  Så nu tränar jag lite mer regelbundet med både Hedda och Kajsa. Kajsa har u börjat med rallylydnad. I början förstod hon inte vitsen med att springa genom tunnlarna, när det gick lika bra att springa bredvid, matte gjorde ju det. Men nu har hon fattat grejer och tycker det är jätteroligt, ja hon har till och med tagit en böjd tunnel. Bäst av alltihopa är att det vankas jätterolig dragkamp just när man kommer ut ur tunneln. det är grejer det, säger Kajsa och drar ett varv genom tunneln till.
Hedda tränar jag rallylydnad med. Hon är så himla lätt att träna med, allt som jag hittar på att hon ska göra vekar det som om hon redan kan. Och nu,  när hon får träna lite oftare kan hon inte få nog av träningen. När jag sitter och jobbar framför datorn kommer hon då och då upp till mig och säger: Matte, nu då? Visst kan vi gå ut i ladan och träna nu?!  Att ha såna träningvilliga hundar gör ju att det är ännu roligare att träna för mig också.

Agility kul

Kajsa och jag har gått en agilitykurs tillsammans med RigaMaria och Jojje. Så kul det var! Och nu är vi laddade för att lära oss mer. Därför passade vi på att åka till Fagersta Kennelklubb där det var agilitytävlingar för att miljöträna lite, men också se och lära.

Lite xtra kul var det eftersom Heddas söta son Nicke var där tillsammans med sin matte Anna och de två ”brorsorna” Alfred och Rasmus. Anna tävlade med Alfred som nollade sitt lopp. Så duktiga de var!

Nicke Nyfiken med matte Anna 🙂

Alfred i action 🙂

Mentalbeskrivning på L-kullen och Folke från K-kullen

 

Folke från K-kullen visade sig vara både trygg, nyfiken och lekfull, precis som jag önskar att mina valpar ska vara.

Idag fyller de fem tjejerna ur L-kullen 2 år. Och i söndags var det deras tur att få göra en mentalbeskrivning på Fagersta Brukshundklubb tillsammans med Folke från K-kullen (Kajsas bror)
Det är alltid så kul och intressant att göra mentalbeskrivningar på valpkullarna. Varje gång jag börjar planera en valpkull tänker jag mycket på vilken hane som jag ska be att få låna för att valparna får så bra mentalitet som möjligt, men även blir snygga och friska. Det är många nätter som jag sitter och letar och letar efter de hanar som jag tror passar just mina tikar. Men så klart är det inte bara hur jag tänker avelsmässigt som visar sig i hundarnas mentalitet, man brukar säga att det är 30% gener och 70% miljö som tillsammans ger hundens mentalitet. Så jag har ju också fantastiska valpägare som tar han om sina hundar så fint. Massor av grattis mattarna och husse Marie, Ann-Catrin, Mattias. Katarina och Lena 😀  ❤

 

Lava var även hon en liten modig fröken som nyfiket kollade över allt som hände. Vem var det långt där borta i skogen som ropade? Vad var det får något som plötsligt flög upp framför ögonen på henne? Och när hon kollat upptäckte hon att det där var väl inget och fortsatte promenaden i skogen som om ingenting hade hänt.

Dvärgschnauzern är en trygg hundras, som även är frisk (men så klart det finns sjukdomar även hos dvärgschnauzrar, bland annat en del ögonproblem som gör att man alltid undersöker ögonen på hundar innan man avlar på dem)
När det gäller mentaliteten har SKK gjort en sammanställning av 200 dvärgschnauzrar som genomför BPH (en typ av mentalbeskrivning), där berättar de att dvärgschnauzern är en trygg hund även om de flesta inte är så intresserade av främmande personer. De allra flesta har mycket lite aggressivitet i sig och reagerar sällan med hot. Ja de uppfattas som att de har en positiv attityd och är pigga, vakna och alerta.

 

Lissi visade samma mod som sina systrar. Varken spöken eller en skramlande kedja på en korrugerad plåts kunde skrämma henne. Och leka, jag det var ju hur roligt som helst, även med testledaren 🙂 

Men det finns ändå några saker man ska se upp med, många verkar lättdistraherade och har en förhållandevis låg nyfikenhet och är inte så lekfulla.
Det kan man ju tycka inte är så farligt, det viktigaste är ju att de är trygga. Men nyfikenhet och leklust är två egenskaper som ändå är bra om en hund har.
Nyfikenheten gör att även om hunden tycker något är läskigt, så vågar de fram ändå för att undersöka det farliga, på så sätt skaffar de sig erfarenheter och vet att allt som verkar farligt kanske inte är det. Och de blir allt tryggare i sitt liv.
När det gäller lekfullheten är även det en bra egenskap. Leken kan få hundens stress att avta och stärker även välbefinnandet och självförtroendet hos hunden.
Och när hunden leker får den också bra motion som påverkar muskler som den inte använder på en vanlig koppelpromenad. Ja leken ger bra motion både av kropp och hjärna samtidigt som den ger spänning i tillvaron.
Men kanske viktigast är att genom leken stärks också de sociala banden mellan ägare och hund. Och är dessutom den bästa formen av belöning som kan konkurrera med både katter och rådjur om man använder den rätt.

Vad som gjorde mig så glad med L-kullens mentalbeskrivning var att de alla både visade sig så trygga, nyfikna och lekfulla. Och alla hade 1a eller 2a på skott, vilket betyder att de är fullständigt skottsäkra.

 

Även Lale fick fina vitsord på beskrivningen, social, trygg, nyfiken och lekfull. Och det blev jag ju lite extra glad för eftersom jag hoppas få en kull valpar av henne så småningom. Och det var just hennes härliga temperament jag tänkte på när jag bestämde mig för att behålla henne och lämna henne på foder till Katarina.
Ja också Tuwa (bilderna nedan) var en cool tjej som inte lät sig störas alltför mycket. Men hon var lite lugnare än de andra. Kanske inte riktigt lika lekfull, men nyfiken var hon. På spökena blev det en femma just på nyfikenheten (på en skala från 1-5) 

 

 

 

Åre resa

Nu har jag inte skrivit här på ett tag, för flocken och jag har varit i Åre. Jag för att göra författarbesök i skolorna och flocken för att hålla mig sällskap och se till att jag kom iväg på sköna promenader.

Och härligt hade vi det, även om flocken fick gå i koppel hela veckan. Det är de ju inte direkt vana vid, men när vi är på nya ställen vill jag inte utmana ödet att ha dem lösa. För vem vet vad som kan locka i buskarna för fem glada nyfikna dvärgschnauzrar. Men helt fel är det ju inte ändå, för lite träning i civilisation kan ju även flocken behöva ibland.


Och som vanligt när jag tar med dom allihopa någonstans blev jag så nöjd och lite rörd över hur fint de ställer upp på allt jag hittar på. Alltid beredda att hänga med. Och alltid glada och hyggliga vad som än händer. Överallt när vi mötte folk fick vi så fina leenden och snälla ord över dem.
Tyvärr fick Lilla My ett pyttelitet sår på insidan av låret, som hon började slicka på. Så de sista dagarna fick hon gå med tratt. Då var det inte så lätt längre att gå med fem hundar, eftersom hon hela tiden körde in tratten i någon av de andras bak när vi var ute och gick, vilket de inte uppskattade utan flög iväg förskräckta. Att ha henne utan tratt gick bara korta stunder då hon, så fort jag blev upptagen med att kolla på en av de andra hundarna, genast försökte komma åt att slicka igen. Nåväl såret läker fint, och nu gäller det bara att långsamt vänja henne av med tratten utan att hon börjar slicka sig där igen. Hon är nämligen en liten slickmaja och vill gärna slicka på allt hon kommer åt ❤ När hon inte har fått slicka sig på några dagar så måste hon ju snabbt dit med nosen och kolla så att allt står rätt till.