Morgonpromenader

Bild

Morgonpromenader

Den soliga och varma sommaren har fått stränderna vid min morgonpromenad att bli breda och sköna att gå på. Där kan hela flocken sträcka ut och busa. Att det är lite geggigt närmast vattnet gör ju inte det hela sämre, tycker Janne som gärna tycker om att ta sig ett gyttjebad. Gyttjebadet är ju en skön kontrast mot de helger han tvingas gå omkring nykammad och nyfönad och nybadad och väldoftande på välklippta gräsmattor för att bedömas efter prydlighet och inte efter busighet. Fast… en busig och glad hund är ju snyggare att titta på i utställningsringen än en snäll och loj hund. Så allt bus och lek och spring här hemma i skogen kan man ju med lite god vilja se som en bra utställningsträning. Om man nu behöver känna sig nyttig ibland, och inte bara njutningsfull 🙂

Annonser

Rufus

Bild

Rufus

På eftermiddagarna brukar jag och schnauzerflocken ta en sväng ner till sjön. Bara för att få in lite sjöluft i lungorna, så att jag kan arbeta lite bättre och hundarna (ja framför allt Janne då) leka lite intensivare.
Så fort jag sträcker på ryggen där jag sitter framför min dator och mumlar ..sjön… så flyger flocken upp och ställer sig på kö vid altandörren. Då vet dom vad som ska hända. Och eftersom dvärgschnauzrar alltid hittar det där lilla extra som ger livet guldkant, så har de gjort det under vägen ner till sjön också – för då är det kapplöpning. Först till sjön… Ja, ibland går det så fort att någon av dem inte hinner stanna utan fortsätter i en vid båge från bryggan ut i vattnet.
Men idag, när jag mumlade …sjön… stod det bara fyra dvärgschnauzrar vid altandörren. Och när jag kom ner i trädgården såg jag att det var Rufus som saknades. Konstigt. Vart hade han tagit vägen? Jag ropade: Ruffe Buffe, var är du?!
Tystnad. Ingen Ruffe Buffe kom. De andra hundarna stod i en ring runt mig och tittade undrande på mig.
Jag ropade en gång till. Fortfarande tystnad. Nu började jag bli orolig. Vart hade Rufus tagit vägen?! Han är ju den som kan klockan bäst av allihopa. Och den som aldrig är långt borta…
Då kände jag plötsligt en liten nospuff i knävecket. Jag tittade ner. Och där stod han – Ruffe Buffe. Och tittade lika undrande på mig som dom andra.
Tänk att jag aldrig lär mig! Rufus har nämligen ett specialställe i närheten av mig – precis i den döda vinkeln där han inte syns. Jag vet inte hur många gånger jag stått precis likadant… och ropat och oroat mig. Medan han lugnt och tryggt stått där i Döda Vinkeln och funderat över vad hans matte håller på med. Tur att han har sina små nospuffar 🙂

Jannes riktiga element

Bild

Jannes riktiga element

är ute i naturen – i skogen eller i trädgården. Där finns det alltid roliga saker att göra. Men ibland tar jag iväg honom därifrån för att han ska uppleva något annat. I helgen var jag på syskonträff i stora staden. Och då passade jag på att ta med Janne och Rufus. Dels fick vi lite tid över att gå på hundutställning. Men framförallt fick de miljöträning på trottoarer och annat stadsliv. För Rufus var det ju inte så konstigt. Han har följt med dit många gånger. Men för Janne var det första gången – fast det märktes inte. Hur vant som helst promenerade han fram på gatorna. Kom det en annan hund tittade han lite intresserad på den, och så fortsatte han världsvant framåt.
Ja, vi var till och med på Parkteaterns konsert med Ricard Wolff i Täby med 1500 åskådare utan att han reagerade. Lugnt och fint satt han i mitt knä. Böjde sig ibland åt sidan för att få en klapp av någon i publiken men fortsatte sedan att mysa hos mig. Jodå även Rufus tog konserten med lugn och ro.

Men nu är vi tillbaka i både Jannes och mitt riktiga element, här i skogen vid sjön. Lyssnar på fåglarna och blickar ut över vår lilla skogstjärn. Fast just nu är det mest krusbärsbusken som har fångat Jannes intresse. Tillsammans med Ruffa och Nilsson står de under den och plockar så försiktigt bär efter bär utan att sticka sig av alla vassa taggar. Är man en naturhund så är man, då är det gott att ta del av naturens eget skafferi.

Janne och Ester

Bild

Janne och Ester

Det bästa Janne vet är att få vara valpvakt. I fredags var det dags för Ester att komma och hälsa på. Först visste Ester inte riktigt vad hon skulle tycka om Janne. Hennes storebror LillRufus brukar ju leka med henne, men han leker ganska lugnt. Janne är det lite mer fart i. Men snart ville hon inte vika från Jannes sida en sekund. Blöta och rufsiga kom de då och då in för att hämta andan och kolla av läget.

Janne och Zcilla

Bild

Janne och Zcilla

Häromdagen var Zcilla (Amorras excellenta Elsa) här och hälsade på medan matte Christina tävlade rallylydnad med sina två andra hundar. Oj så roligt Janne hade. Och oj så roligt Zcilla hade. Här sätter de full fart ner i trädgården.
Grattis vill jag också passa på att säga till matte Christina som blev 3a i den avancerade klassen med sin svarta dvärgschnauzer med det passande namnet Zåbra 🙂

Yatzy (Amorras Dingo)

Bild

Yatzy (Amorras Dingo)

var igår på sin allra första utställning. Lite konstigt tyckte han allt det var precis i början. Bli instängd i en bur och få sitta där och ha tråkigt i en halvtimme. Vad var nu detta? Men han är en mycket snäll och tålmodig hund, så han satt där i buren, snällt väntande. Och se, tålamodet gav resultat. Så småningom öppnades buren och han fick komma upp på trimbordet. Få lite extra goda hundgodisbitar. Bli lite kliad bakom örat och så få bli härligt kammad, Det kliade så skönt på ryggen som det bara kan göra ibland.
Och inte blev det sämre sedan, då han fick komma ner på marken och öva sig att springa i utställningskopplet. Hm…konstigt, det går ju inte riktigt att nosa. Det känns allt lite annorlunda.. Fast… där tog gammlematte fram min finaste pipboll. Och se..hon kastar den! Och jag får springa efter! Och ta den.. och så kastar hon den igen.. och jag får springa…Å, så kul jag har det! Och varje gång hon tar bollen så får jag en godbit i utbyte. Hooo, hooo!!! Kul med utställningar vet jag!
Ja, även när det till sist blev dags att inta ringen var Yatzy på mycket gott humör. han ställde upp sig så finnt så… fast så blev det springtid..och det var inte riktigt lika roligt att vara tvungen att springa först, och ha en buse i stjärten som man inte fick titta på ( det var visst en morbror av nåt slag)
Nåväl, Yatzy gjorde mycket bra ifrån sig! Vad kunde väl han hjälpa att domaren tyckte att han var alldeles för valpig. Vaddå valpig? sa han. Jag är ju inte ens 10 månader….
Fast så är det ju, domaren har alltid rätt. Och det får vi hoppas domaren hade, för hennes avskedord lät:
-Han är visserligen valpig nu, men han har framtiden för sig!
Och när vi läste kritiken så blev vi så glada så. För den var jättefin! Och så blev det ytterligare lite godbitar till sötaste Yatzy gubben.

Rufus blev BIR-veteran

Bild

Rufus blev BIR-veteran

Så blev det dags för gamle Rufus att springa in i ringen. Finns det något som Rufus tycker är bland det allra roligaste som finns (och det vill inte säga lite, för han tycker att det finns förfärligt många olika roliga saker..) så är det att få springa in i utställningsringen och visa upp sig. Han NJUUUTER. Man ser hur han tar sats och så sätter han fart och flyter fram i ringen. Kolla! Kolla! ropar han. Kolla på mig!!!! Och det är klart att många blir lite kära i honom då, precis som jag är.
Även domaren Carina Andersson Rapp tyckte att han var en fin hund och gav honom Excellent, Ck och till slut BIR-veteran. I omdömet kunde jag efteråt läsa:
…”En mycket välbevarad 9årig veteran”
Och visst känns det väldigt fint att han är min stamhane – pappa, morfar eller farfar till alla hittillsvarande Amorras-valpar. Och att hans fina gener finns där hos dem alla 🙂