I Halloweentider

Rufus 11 ar Jag lyssnar
Flockens ledare Rufus lyssnar nogsamt med ena örat så att inget ska hända de flockmedlemmar som är ute i trädgården så här i Halloween-tider

Det är Halloween-helg och överallt ser man skräck-pumpor lysa med sina glödande ögon. Men flocken bryr sig inte om skräckbilder. De har fullt upp med att jaga iväg de små möss som tänker ta sig in i trädgården nu när fåglarna får mat från fröautomaten. Då spiller de en hel del på marken också, vilket skogsmössen kan lukta sig till från långt håll. Men i vår trädgård göre sig icke skogsmössen besvär. I år är det Hedda som har det mesta av vaket.
– Matte, piper hon allt som oftast. Släpp ut mig, jag måste kolla om det kommit några möss på gräsmattan.
– Men lilla stumpan, svarar jag. Du var ju nyss ute, nu får du vara inne ett tag och lägga dig och sova. Unga små hundar behöver sova också.
– Jag vill inte sova, säger Hedda och lyfter på öronen för att riktigt poängtera hur viktigt det är att just hon är ute och patrullerar omgivningarna. Glöm inte bort hur det var förra vintern. Då var du minsann glad över oss, när den ena musen efter den andra inte bara höll sig i trädgården  utan smet in i huset också. Det vill du väl inte?
Jag suckar uppgivet, reser mig upp från datorn och släpper ut Hedda, som far iväg som en pil mot äppelträdet där fröautomaten sitter. Öronen fladdrar i vinddraget och skägget ligger slickat bakåt.
– Vänta på mig! ropar Janne. Du får inte vara ute ensam. Jag följer med!
Det är bara för mig att släppa ut Janne också, för visst ska Hedda inte vara ute ensam, vem vet vad hon hittar på då. Hon är en liten påhittig flicka. Vän och ljuvlig, javisst. Men där finns mycket energi och påhittighet också. Då kan det behövas en ansvarsfull kille som Janne att kontrollera henne. Och när de två är ute, då kommer varken möss eller spöken in i trädgården.

Alla älskar Agnes

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Hela flocken flockas runt Agnes

Igår var vi och hämtade barnbarnet som har höstlov. Nilsson blev så lycklig att han inte kunde vara stilla.
-Matte Agnes, vill du ha en puss? Ska vi busa? Vill du att jag spelar död hund?  Han skuttade upp och ner och viftade på svansen. Äntligen kom hon som mest av allt bara älskar Nilsson, även om de andra i flocken också får en liten släng av sockret då och då.
Hedda sprang snabbt och hämtade en IKEAråtta.
– Här, sa hon och la den framför Agnes fötter medan hon försökte mota med kroppen så att Nilsson inte knuffade undan henne i all sin iver.
Agnes tog råttan och kastade iväg den.
– Den är min! ropade Nilsson lyckligt och kastade sig iväg så snabbt för att hämta råttan att han inte märkte att Lilla My kastade undan luggen och tog ett högt skutt och landade mitt på råttan. Hedda tvärstannade. Hon vet ju att det Lilla My anser är hennes, också är hennes. Där göre sig ingen annan besvär.
Men Nilsson var så uppe i sin lycka att han helt glömde Lilla Mys onda öga på alla som vill ta något från henne. Så i samma ögonblick som Lilla My landade på råttan gjorde Nilsson det också. Och tänk! Det märkliga hände att Nilsson fick fatt i den först och innan Lilla My insett vad som hänt så var Nilsson tillbaka till Agnes och lämnade överlycklig råttan i hennes hand. Medan Lilla My snopet såg sig  omkring.

Nu viker inte Lilla My från Agnes sida – hon har förstått att den som är vän med Agnes också har de bästa fördelarna. Ja hon får till och med sitta bredvid henne på soffan till köksbordet när Agnes äter och bli matad med små bitar från tallriken – när inte jag ser förståss…Och IKEAråttan….jodå den har Agnes gett tillbaka till Lilla My…för inte gör det Nilsson något att Lilla My har den råttan, i leksakslådan hittade Agnes fyra andra råttor. En till var och en i flocken, förutom till Rufus som hellre ville ha sin leksaksälg.

Mat- och sov-klockan har inte ställts fram

Rufus KM 2015
Tac
k Michelle Jonsson för fina bilden på Rufus

– Matte, matte, viskade Rufus i morse, medan det fortfarande var helt mörkt ute. Det är dags att gå upp nu. Så hoppade han upp med tassarna på sängkanten och sträckte sig fram och försökte bita lite i mitt hår – det är nämligen Rufus godmorgonhälsning. Att krafsa försiktigt och bita och busa med mitt hår. Då går svansen lyckligt och jag blir lika lycklig bara av att se honom (fast mest måste jag ju blunda förståss, eftersom allt mitt hår rufsigt flyger omkring) Fast i morse blev jag inte så lycklig.

Klockan har ju ställts fram och jag hade hoppats på att vi skulle få sova ända till klockan 7 (sommartid) Men jag hade ju missat att tala om för Rufus att det hänt saker med klockan under natten. Och Rufus  som är en mycket noga herre, både med sov- och mat-klockan (precis som Skalman) vägrade att lyssna på mina försiktiga protester. Förresten hörde ha dom nog inte alls, för vid det laget hade hela flocken vaknat – dom vet ju att Rufus har kollen. Och vaknar han så är klockan helt säkert ”utochkissa-tid”
Så det var bara att pallra mig upp och släppa ut busgänget i trädgården. Och när dom efter en stund kom in igen så var jag så vaken att det inte längre var någon idé att gå och lägga mig. Och förresten, om man bortser från den exakta klocktiden – så var ju ljuset utanför fönstret inte mycket senare idag än i går, så nog kunde jag fortfarande ta en morgonpromenad  direkt efter frukost 🙂

Sovhundar och Bokhundar

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tre sovande pojkar – Janne, Rufus och Nilsson – för man kan aldrig veta vad matte har för idéer inför eftermiddagen 🙂

Det är väldigt sällan som jag reser någonstans utan åtminstone ett par av mina hundar. Men häromdagen gjorde jag det. Det var jag och Esters och LillRufus matte Gunilla som for iväg till Skåne för att vara med på en konferens som handlade om Bokhundar.

Eftersom Gunilla och jag har både hund och litteraturintresse så blev det en oerhört trevlig resa – inte bara konferensen, utan också vägen dit innehöll många goda tankar (och som vanligt också många goda skratt).
Det är mycket att tänka på om man ska börja använda Bokhund i skolan och det var det Gunilla och jag var intresserade av. För inte kan det väl vara bara att öppna portarna och släppa in hunden.

Först och främst är det ju allergiproblematiken som man måste lösa genom att ha en lokal där Bokhundsekipaget kan arbeta med eleven som behöver stöd, utan att allergiska elever på skolan blir sjuka.
Men det är också viktigt att alla inblandade parter blir informerade på ett bra sätt.
Man måste också ha en läspedagogik som är stimulerande och positiv – det är inte bara hunden som gör nytta, utan hund och pedagog är ett team som tillsammans kan hjälpa eleven.
Och självklart måste även hunden vara testad och utbildad för att arbeta med barn och läsning.

Men sen…
kan Bokhundsekipaget vara ett verktyg som kan få eleven att:
– Bli motiverad att läsa
– Lära sig koncentrera sig
– Uppleva läsning som kravlös och rolig
– Bli trygg i lässituationen
– Bygga upp sitt självförtroende
– Förändra sitt problemskapande beteende och hemmasittande
– Höja sitt välmående
– Öka sin inlärningsnivå

Ja det var en roligt och mycket innehållsrik konferens!

Tre 3-åringar <3

Yatzy 3 ar
Tage 10 man sitterJanne huvudYatzy, Tage och Janne (Amorras Dingo, Amorras Don Demian och Amorras Don Juan) i den ordning som bilderna visar ❤

Ja, i söndags fyllde Ruffas första kull – D-kullen 3 år. med anledning av det har jag även fått en hälsning från Tage och matte Anna. Tusen tack för den!

Tage tackar så mycket för fina Gratulationer av ”Gammelmatte”,
som han fortfarande älskar högt, det visade sej när vi var och hälsade på för några veckor sen, redan när vi klev av tåget i Västerås blev han alldeles hispig, redo att kasta sej över första bästa mötande i ett valpigt glädjerus, lyckan blev desto större vi äntligen steg av tåget i Fagersta och där stod hon och väntade, precis som Tage visste att hon skulle göra,
Och idag blir han 3 år, dagen till ära ska vi träna lite extra freestyle med lite extra gobitar, det är det bästa Tage vet + en lång skogspromenad, vi hälsar till alla syskon och hoppas dom också får en bra dag,
Många hälsningar och morr/ylningar från Anna och Tage
Hedda 2 Bästa junior Ck Hamar 2015
Hedda i Bästa tik-klassen tillsammans med alla andra fina tikar. Sist står Rufus dotter Bitzi – Hönsetorps Back In Buisness – som till slut tog Norsk Vinnartiteln och Certet så hon blev också Norsk Champion och med det även Nordisk Champion – så väldigt roligt! Grattis Malin Oskarsson som äger henne och också är uppfödare!

Janne firade sin födelsedag i Norge.
– Nähä, sa Janne när han vaknade på sin födelsedagsmorgon och upptäckte att det var koppelpromenad och därefter badning med föning som gällde. Vad hjälpte det att han fick extra god korv.
– Jag vill springa lös i skogen, sa han surt. Det är ju det jag önskar mig allra mest, det vet du ju matte.
Sen surade han hela dagen, stackars Janne. Utställning kan vara jättekul – men absolut inte på födelsedagen, så det så. Det visade han väldigt tydligt.
Så där fick jag för att jag hade tänkt att han skulle tycka det vara roligt att tillsammans med Hedda åka alldeles själva med mig på Norsk Vinnaruställning i Hamar.Och när Janne tycker något är tråkigt, då visar han det med hela kroppen. Så det blev ingen lyckad utställning för hans del. Han fick Very Good, lilla hjärtat.

Hedda däremot, som ju inte alls fyllde år, tyckte att det var underbart att få leva på korv och annat godis hela dagen. Så för henne gick det bra 🙂 .
Hon blev Andra Bästa junior-tik med Ck (bara en placering – lite retsamt…- från att få Norsk Juniorvinnar-titel )
Fast det blev lite nervöst där ett tag, då någon utställningsansvarig trott att hon var en hanhund och placerat in henne i Han-klassen. Den klassen startade klockan 12.00. Men just Juniortikarna hade de flyttat till en helt annan ring och till ett helt annat klockslag klockan 10.15. Så det var bara att sätta fart direkt när vi kom in i utställningshallen, leta reda på någon som kunde rätta till misstagen, ta upp henne på trimbordet och fixa till pälsen i flygande fläng, leta reda på rätt ring. Och så in i ringen. Härliga lilla stumpan klarade detta ståhej med glans ❤
Felix Hamar 2015Felix och Alexandra i ringen 🙂
Även Felix (Amorras Chopin) var med på utställningen tillsammansmed matte Alexandra. Å så fint dom gick i ringen, såg super ut 🙂 Jättebra jobbat!!

Men till nästa år – ja då har jag lovat Janne att hans födelsedag ska bli riktigt riktigt rolig. Ingen utställning då ❤ utan bara bus och skog för hela slanten.

Janne, Yatzy, Tage, Bosse, Rufus, Alba och Molly – Grattis på 3 årsdagen i morgon

Yatzy 2 ar
När Yatzy fyllde 2 år hade han det så här fint!

Tänk imorgon fyller Janne och alla hans syskon 3 år 🙂  Ett stort grattis till er allihopa ❤
Jag har fått en hälsning från Yatzy och matte Ywonne dagen till ära. Tusen tack!

Hej Bisse, här kommer en hälsning från den minsta och yngsta av de sju små dvärgarna i D-kullen. På söndag fyller han och de andra hela tre år. Ojojoj, vad det har gått fort! Samtidigt känns det som om han har hört hemma hos oss jämt.
Enligt vissa uträkningar ska han ju nu vara 28 hundår, en mogen man med andra ord. Därför har vi mer aktivt tagit upp det vi gjorde med honom redan när han var valp; att låta honom gå lös så ofta det går. Inte bara i skog och mark, för det har han alltid gjort, utan även i parkerna här hemma.

En liten pipboll, en visselpipa och en faslig  massa hundgodis är våra livlinor. Oftast går det väldigt, väldigt bra, han kan ordet ”hit” och vet att i kombination med att den som kallar in klappar sig på låret, är det en signal att komma pronto.

Men titt som tätt tar han sig lite väl stora friheter. På morgonpromenaden kan han vara säkert 150 meter bakom mig, för att han hittat en fläck(ännu en!) som är helt oemotståndlig och kräver ingående studier. Jag brukar smågräla på honom och förklara att det där är ingen definition på att ta en promenad tillsammans. 

Efter att ha varit en kelig liten rackare under sin första tid hos oss blev han ganska så kavat och självständig. Lade sig gärna i mattes säng, men när jag kom för att lägga mig hoppade han raskt ner. Nu är det inte så, han knör gärna ihop sig vid mina fötter och ben och stannar kvar länge. På mornarna ska han sitta i knäet när jag äter frukost och när jag är hemma på lunch insisterar han på att ta en ostmacka också han. Han äter sin på golvet  och jag min vid bordet, men sen ska det knäsittas igen.  Och husse får ofta en knävärmare när han sitter i tv-fåtöljen. Numera är det ju mest vi tre här hemma, sönerna dyker bara upp då och då, och Yatzy verkar nöjd med att vara en i trion. 

Föga anar han att matte har avancerade planer på att utöka till en kvartett. Längtan efter en valp växer sig allt starkare, han som ska heta Harry. 

Yatzy har haft en härlig sommar och njuter av hösten i fulla drag. Hans aptit är betydligt friskare nu. Det enda bekymret vi har är hans päls. De senaste gångerna vi har trimmat honom har det varit bekymmer. Frågan är om det kan ha börjat med en födoämnesallergi – vi bytte ut det fodret mot ett nytt samma dag som misstanken väcktes – men att trimmandet kan ha varit det som gjort att effekterna inte riktigt vill klinga av. Huden är torr och fnasig, underull är det inte så gott om och den andra pälsen är lite livlös och inte särskilt tät.
Allt enligt  vad den expert på pälsar, en veterinär i Norrköping, talade om för oss vid en 2 000-kronors undersökning förra veckan.  Nu ska han schamponeras varannan dag med specialschampo och får lite extra kosttillskott för att bättre kunna ta upp vissa vitala ämnen. Vi får se hur diagnosen lyder vid återbesöket om några veckor. Han kommer att bli av med eländet, frågan är om pälsen kommer att hålla för fortsatt trimning. Men, en sak i taget. 

Sin födelsedag på söndag tänker han fira med rostbiff. Fast det vet han inte om än.
Hoppas att de andra i D-kullen lever ett prima liv också de!

Ywonne i Norrköping

 Tack matte Ywonne för den fina rapporten. När det gäller pälsen har vi ju pratat om det, skönt att han har varit på ordentlig utredning så vi vet att han inte är sjuk. Säkert är det som veterinären säger att pälsen snart är bra igen bara ni badar honom med specialschampot och ser tiden an. Snart har han nog en fin trimpäls igen.
Det där med pälsar är alltid lite svårt. Många gånger visar ju en livlös päls att det är något fel med hunden, men det kan också vara, som kanske i ert fall, dåligt foder.  Bra är, att man precis som ni gjort,  kollar upp hunden om pälsen är dålig.
En stor grattispuss till dig Yatzy ❤  Det blir nog toppen för dig att få en liten busig valp att leka med så småningom.

 

Jakttider

Ruf flocken pa promenad2
Nu
är det slut på det fria livet ett tag

Oj, oj, oj vilka små krutdurkar jag har här hemma 🙂  Jakten har börjat och nu är det strikta koppelpromenader som gäller för hela flocken.
– Ha ha, retades Lilla My med Ruffa. Där ser du, du måste gå i koppel ett bra tag till, det hade du inte väntat dig va?
Ruffa grymtade lite till svar, så skuttade hon till och viftade på svansen igen.
– Ja, sa hon. men det gör ju inget när vi alla går i koppel. Då har vi ju roligt i alla fall!

Ja roligt har de verkligen under morgonpromenaden, även om de går i koppel alla sex.  Jag försöker så gott det går att få dem att gå i lite mer ordning – det är inte alldeles lätt att hålla ordning på sex koppel när de som går i andra änden virrar hit och dit, hittar en doft, stannar och vill kissa, plötsligt finner en lien barkbit och slänger upp den i luften och då vill naturligtvis två till kasta sig över den…hm…

Jodå, jag vet att jag i vanliga fall också har alla sex i koppel när vi väl har kommit ut på vägen igen efter vår skogspromenad. Men då har de alla sprungit av sig. Nu Har de inte kunnat springa av sig på flera dagar. Fast jag får väl ta det som träning, och det går faktiskt bättre dag för dag.
Men i trädgården är det full rulle. Varje gång jag släpper ut dem där flyger de iväg som guttapärkabollar. Sån tur att de ändå både har en ”av-knapp” och en ”på-knapp”  för inomhus är de lugnet själva 🙂 Och snart får de springa lösa på mina skogspromenader igen, den mest intensiva jakten håller ju bara på i två veckor 🙂

Ruffa hos fysioterapeupten Stefan Rosén

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ruffa världens sötaste musbushund

Idag på förmiddagen var Ruffa, Rufus och jag på möte om Bokhundar i Falun. Så spännande. En Bokhund är en utbildad hund som kan ge stöd till barn i skolan som har lite svårt med läsinlärning. Nu hoppas vi på att även Dalarnas skolor så småningom kommer att få Bokhundar.

Väl hemma igen fick Rufus och Ruffa en snabb vända i trädgården tillsammans med resten av flocken innan de blev inpackade i bilen igen för vidare färd mot Västerås.
Ruffa skuttade malligt fram till bilen igen och sjöng:
– Ha ha, jag ska visa matte. Jag ska visa matte. Jag ska visa matte – att jag är frisk idaaaa! Att jag är frisk idaaaa!
– Sluta sjung, sa Lilla My. Matte sa att jag också skulle få följa med till Bästersås. Mums, hon slickade sig om munnen.
– Men Lilla My, sa Rufus och suckade. Vi ska inte få nån sås, vi ska till staden Västerås. Ruffa ska till fysioterapeuten Stefan Rosén för att se om hon är så frisk i ryggen som hon säger.
– Ja, så det så alla fall så, sa Ruffa och blängde på Lilla My. Matte tror inte riktigt på mig. Men nu ska jag allt visa henne, så jag slipper gå med det där trista kopplet…
– Lugna er, sa jag. Skynda er in i bilen istället. Vi har bråttom.
Hela gänget hoppade in i bilen snabbt som en blixt – eller i alla fall så snabbt som det bara går när jag tvingade dem att bli inlyfta i tur och ordning och så alla kom till rätt ställe i bilen.
Väl framme skrev vi in oss och satte oss ner på en bänk och väntade. Ja inte allihopa då, utan bara Ruffa och jag. De andra fick vänta i bilen – Lilla My blängde surt på oss, men Ruffa dansade iväg med svansen i  topp och med hela bakdelen svängande från sida till sida om det nu var malligt eller glatt, jag vet inte så noga. Man kan aldrig veta så noga med Ruffa.
När vi till sist kom in i undersökningsrummet fick Ruffa springa några gånger fram och tillbaka i korridoren.
– Oj vilket fint och bra frånskjut hon har med bakbenen, sa fysioterapeuten det är ovanlig med så bra bakdelsrörelser på den här rasen…
Ruffa sträckte malligt på sig – ja nu var det malligt, det är jag säker på, för även jag kände hur jag höll lite stiligare i kopplet på henne
Så fick hon ställa sig på ett trimbord och bli böjd hit och dit och sträckt och känd på, på alla de sätt. Ruffa stod tålmodigt stilla.
– Ha ha, sa hon när allt var klart och fysioterapeuten Stefan sagt:
– Den här hunden har inga smärtor alls. Härmed är hon helt friskförklarad från problem i sin rörelseapparat.
– Det var ju det jag sa, mumlade Ruffa och glufsade i sig en frolicbit som jag sträckte fram mot henne. Hur många gånger ska jag säga till dig att jag inte har ont alls. Nu slipper jag väl det där kopplet?!
– Ja, mitt hjärta svarade jag och lyfte ner henne från trimbordet. Så fort vi kommer hem ska du få ta en springrunda i trädgården.
Yiiipiiiiiiiiiiiiiiiiii!!!!! ylade Ruffa och  viftade på svansen så mycket att baken nästan slog i nosen.
Och jag höll mitt löfte. Så fort vi  kom hem fick Ruffa springa iväg i trädgården – precis på det sätt hon ville. Vad hon gjorde först? Rusade in under altanen så klart för att kolla om någon mus var på väg in i huset  🙂  Så skönt, nu kommer även denna vinter vara musfritt inne i huset 🙂  🙂

Rolig helg

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Rufus går fot med sånt schwing att öronen står rakt upp 🙂

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fix med matte Katarina fick 96 poäng och en 4e placering

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fick ingen bild på Hedda vid korvaporteringen så det får duga med en bild på henne nere vid sjön

Oj vilken helg det har varit. I lördags fyllde Fagersta Brukshundklubb 50 år vilken dom firade med KM och aktiviteter av allehanda slag.
När vi anlände till klubben klockan 10 på morgonen var det full fart där. Redan i ottan hade tävlingar i bruks börjat och jag mötte Riga Maria som hade lånat en härlig schäfer, Qubi och skulle ut i spåret med henne.
Själv tog jag det lite lugnare, rastade hela flocken och gick sen in i klubbstugan där det bjöds på fika. Så utmed Rufus ur bilen och träna lite på Lydnaden.
– Å matte, ropade han. Äntligen! Får jag ligga nu?
– Nej mitt hjärta, svarade jag. Vi ska börja med att gå lite fot…
– Å fot! sa han. Det är jag bäst på…
– Bra,sa jag. men prata inte så mycket nu. Bättre att vi arbetar.
Rufus blängde lite stött på mig, men sen samlade han ihop sig, gick lite fot, satte sig fint vid min sida, kom springande som skjuten ur en kanon när jag kallade in honom, la sig lika snabbt som en studsboll nuddar marken. Ja det märktes att han var mycket sugen på korv. Fast lite mer försynt i sitt tiggande än Nilsson hade varit häromdagen.
Efter en lång väntan, jag det känns ju alltid så när man väntar på att få gå in på plan, blev det lottning om startordning och så platsliggning.
Rufus låg lika fint som han gjort i sin ungdomsdagar, men för mig var det lite svårare att stå stilla då jag såg hur han började darra av kyla – det var runt nollan och blött i gräset och han var nyklippt (varför gjorde jag det innan en lydnadstävling, dumt, det måste jag komma ihåg tills en annan gång)
Men underbara killen gjorde som alltid, låg kvar när jag nu bett honom om det. Och till sist var dom 2 minuterna klara och jag fick gå tillbaka till honom och värma honom lite med glada klappar. Så tandvisning, hm… han skulle ju sitta alldeles still, men Rufus blev så glad över att se domaren att han hade lite svårt med det, men det gick ju ändå hyffsat. Ja, sen gick allt som på räls…åtminstone vad anbelangar Rufus. Han gick fot, han la sig snabbt innan man hann blinka, ställde sig som en stenstod, hoppade glatt över hindret och kom tillbaka, ja, han gjorde nog inte något fel. Själv var jag däremot lite störande, eftersom jag glömde mig flera gånger att det inte var rallylydnad och att jag INTE fick göra ett enda handtecken… det blev en hel del dubbelkommandon. Ändå lyckades vi  komma på fjärde plats med et snittbetyg på 7,48 🙂

Näst ut var agilityn, som jag inte alls hade tänkt köra. Men Lilla My tycker att det är så kul, så till sist övertalade hon mig att jag ändå skulle efteranmäla henne. Och vem kan väl motstå Lilla Mys vackra blick. Vi fick köra ett lopp utom tävlan. Och se! Hon som bara har tagit enstaka hinder tidigare körde nu hela banan – lätt som en plätt 🙂
– Där ser du! sa hon triumferande när hon kommit i mål. Du skulle anmält mig på riktigt!
En av deltagarna som hade anmält sig i tid, var RigaMaria med Riga – de kom på fina 3e platsen.

Så var det dags för rallylydnaden där Nilsson skulle vara med. Domare var katarina Strömberg. Hon hade fått fria händer att göra en rolig bana. Och rolig blev den 🙂 Med grodhopp, godisätning, potatis i sked och annat tok. Nilsson däckade redan efter grodhoppen och insåg att matte hade blivit tokig.
– Matte, sa han Nu lägger jag mig så här och spelar död, det vet jag att det alltid uppskattas, för jag förstår ingenting. Och så la han sig mitt i banan på rygg och jag fick försöka göra det bästa av situationen. Ja men visst  blev det mycket korv när banan var färdig – det blir det ju alltid när han spelar död. Och hans lopp blev mycket uppskattat av publiken ha ha.

Så var det dags för korvapportering. en gren jag tyckte skulle passa Hedda perfekt. Och se! Hon sprang ut och hämtade korven som jag kastat, tog en liten tugga men kom ändå tillbaka med majoriteten av korv till mig…duktiga lilla hunden. jag blev så glad att jag gav henne allt som var kvar av den korven och så var beviset uppätet och hon missade en placering…

Ja det var en rolig dag då det hände massor ända fram till sena kvällen. Tack alla ni duktiga människor som arrangera en sådan rolig dag!

Men det blev ingen sovmorgon dagen efter. Då var det vanliga rallylydnadstävlingar på Avesta Brukshundklubb, dit jag i ett anfall anmält Rufus.
För att göra en lång historia kort så gjorde Rufus ett godkänt lopp i fortsättningsklassen och ett diskade jag oss i då jag missade en skylt, lite onödigt när det är just skyltarna som är det speciella med rallylydnad, hm…
Den som höll Amorras färger stolt ar i stället Katarina med Fix – Amorras Fridfulla Fridolf) som fick över 90 poäng i båda loppen och med det fick han också ett nytt rallylydnadsdiplom och ska nu börja i Avancerade klassen, bara 1,5 år gammal. Massor av gratis!!!